Möten med naturväsen: Naturens intelligenser bjuder in till samtal

Anne har sedan en tid känt att naturväsendena på familjens gamla torpställe försöker fånga hennes uppmärksamhet. Hon ser deras ansikten och små kroppar i isen vid kvarnfallet i trädens stammar och grenar och i stenblocken i skogen. Så en dag börjar de även ge sig till känna som olika ljusfenomen. Ett gulgrönt ljussken rör sig kring den gamla kvarnbyggnaden. En liten gnom visar sig som en ljussiluett. Vad är det som händer? Varför vill naturväsendena ha kontakt? Några månader senare klarnar mysteriet då någon slags kommunikationskanal plötsligt öppnas till en annan värld. Genom Ordet träffar hon Anglers ett vattenväsen som bor vid kvarnen. Hon möter undinerna vid kvarnfallet faunen i den gamla kastanjen och en deva som ansvarar för skogarna i trakten. Alla pratar de om samma sak: de är bekymrade över oss människor och de obalanser vi skapar i naturen och på jorden då vi förorenar vattnen hugger ner skogarna och pressar allt större skördar ur jorden. Vårt problem säger en av undinerna är att ni människor alltid gör saker på ert eget sätt. Ni handlar som vore ni ensamma i världen; ja som om världen var både er lekstuga ert problem och ansvar. Men Moder Jord ägs av ingen. Ni människor behöver få lära er hur det en gång var. Och vi elementarer delar gärna med oss av de gamla sagorna så att ni minns hur det var för länge sedan. Anne Carlie är arkeolog författare och fotograf. Hon har tidigare skrivit boken Möten med Isfolket där hon berättar om sina upplevelser av naturväsen som låtit sig inneslutas i isen. ’Jag föddes 1959 av danska föräldrar och växte upp på Amager i Köpenhamn. När jag var sju år gammal flyttade familjen till en ödegård i norra Skåne som låg ensligt ute i skogen. Flytten till Sverige innebar stora omvälvningar i mitt unga liv. I slutet av 1960-talet var barn med invandrarbakgrund fortfarande något ovanligt på mindre orter. Att vara annorlunda och inte passa in var inte alltid lätt. Från att ha varit ett glatt och frimodigt barn blev jag otrygg och inbunden. Först under gymnasietiden började jag hitta tillbaka till mig själv. Ett sätt att döva smärtan var att skriva; det förstår jag såhär i efterhand. Redan som åtta-nioåring började jag skriva små berättelser. I skolan älskade jag att skriva och drömmen om att bli författare fanns där tidigt. Men önskan om att bli sedd gjorde att jag ställde höga krav på mig själv. Och så småningom lade jag författardrömmarna på hyllan och utbildade mig till arkeolog och forskare istället. I den akademiska miljön var jag bra på det mesta jag gjorde och som 34-årig blev jag fil. Dr i arkeologi. Efter disputationen tog den akademiska karriären fart på allvar och det var intensiva år som forskare och lärare samtidigt som jag var småbarnförälder. 1999 lämnade jag universitet och började arbeta inom uppdragsarkeologin där jag fortfarande är verksam idag. I min arkeologiska gärning har jag under alla år kunnat bejaka mitt skrivande på olika sätt. Nyfikenheten