När Robert Musil tar sig an en av människans trognaste följeslagare, dumheten, är syftet inte först och främst att beskriva hur den kommer till uttryck utan snarare vad den är. Han döljer inte svårigheterna med att nagla fast den och inte heller paradoxerna som omgärdar den. Dess undflyende gestalt eftersöks i politiken, konsten och det …
