När en tonårsdröm konfronteras med verkligheten Lou Bertignac är 13 år, minst, yngst och bäst i klassen. Trots ett IQ på 160 kan hon inte knyta skorna ordentligt. Hon har huvudet fullt av frågor. Med vidöppna ögon studerar hon människor, samlar på ord och ägnar sig åt alla möjliga experiment i hemmet (t.ex. mäta längden på toapappret i toalettrullarna) och slukar uppslagsverk. Hon är enda barnet i en familj, med en deprimerad mamma och en vanmäktig pappa med glad fasad. I en mörk våning med fördragna gardiner tänker hon ut olika teorier för att tämja världen. Hon är hemligt kär i Lucas, som är längst, äldst, sämst men coolast i klassen. När hon förbereder ett föredrag som hon tvingas hålla inför klassen, väljer hon på måfå att prata om uteliggare. På Gare d’Austerlitz träffar hon No, en artonårig, hemlös tjej. No med sitt trötta ansikte, sina smutsiga kläder, sin tystnad. Hon lever ett kärlekslöst liv, upprorisk och skygg. No låter sig intervjuas inför föredraget, men det går längre än så: de blir vänner och vänskapen vänder upp och ner på Lous tillvaro. ’Hon såg så ung ut. På samma gång verkade det som om hon verkligen kände till livet, eller snarare som om hon kände till något av livet som var skrämmande.’ Män och kvinnor lever på gatorna. De köar för att få ett varmt mål mat och måste ständigt hålla sig i rörelse för att inte frysa ihjäl. Lou skulle vilja att saker och ting var annorlunda. Så hon beslutar sig för att rädda No, att ge henne ett hem och en familj. Med Lucas hjälp kastar hon sig in i ett omfattande experiment mot ödet. Mot allt och alla. ’Är vi så små, så oändligt små, att vi inget förmår?’ No och jag behandlar ett fenomen som är främmande för oss, sett med en ung flickas ögon. Men även vuxna har en naiv blick på det här problemet. Boken är inte avsedd som en ungdomsbok. Författaren ville fråga vuxna vad de gjorde i tonåren, deras eventuella utopier och revolter. Allt det som man får försaka för att bli vuxen. Det man gömmer under mattan men som man egentligen inte vill släppa. Delphine de Vigan tror att vi alla har den här lilla gnistan inom oss. Den franska pressen om No och jag: ’Allt låter äkta, utan överdrifter eller självgodhet.’ (Jean Contrucci, Le Nouvel Observateur) ’Romanen är lika generös som huvudpersonen och ibland lika naiv. En uppfriskande och opretentiös godhet.’ (Livre Hebdo) ’Rolig, oskyldig, rörande. En bok som gör gott.’ (Laurent Fialaix, Questions de femme )
Hitta No och jag även hos:
