Det som vi aldrig anat : om försoning med livet och döden

Att förnimma och ana något utan att veta kräver av oss att våga lyssna djupt på vårt inre växande jag och försonas med våra egna misstag likväl som stundom våra närmastes otillräcklighet i mötet med oss. När vi vågar visa vår svaghet är vi kanske som starkast men den styrkan kan skrämma.Agnete Kinman speglar i sin diktsamling möten som vi alla har genom livet med oss själva. Hon fångar också möten utifrån sina erfarenheter som läkare präst och medmänniska att hjälpa människor i smärta utsatthet och förundrad tacksamhet till livet.I diktsamlingen finns de stora frågorna om livet och döden men svaren finns i de egna reflektionerna utifrån kranssonetterna. Vår utsatthet men också livskraft lyser genom texten. Vi har ingenting att skämmas för i våra försök att vara levande människor. Fjärilen som fått en rispa av livet i sin vinge lyser ändå vacker i solens strålar. Gunilla Thurfjell fil. drAgnete Kinman är läkare och präst i Svenska kyrkan själavårdsutbildad vid Sankt Lukas. Hon har flera decenniers erfarenhet av döende och av människor som längtar och strävar efter försoning.Tidigare har av henne utgivits Ett stycke av vägen – Möten i livets slutskede Kyrkans besökstjänst – Att förmedla livsmod och hopp och Tankar om Guds närvaro – och vår. Om lyhördhet och inre längtan.Recension i Katolskt Magasin nr 7/2020 av Birgit Ahlberg-Hyse”Poesikonst av högsta dignitet framträder i Agnete Kinmans bok Det som vi aldrig anat med underrubriken Om försoning med livet och döden där hon klär livets avgörande skeden i sonettens dräkt.Förra året gav Agnete Kinman ut Tankar om Guds närvaro – och vår anmäld i Km nr 9/2019. Hon belyste människans längtan efter Gud och vittnade om Guds svar i medlidande och omsorg. Hennes utgångspunkt var erfarenheterna från livet som läkare präst i Svenska kyrkan och själavårdare inom S:t Lukas.Nu ges samma bakgrund en ny gestaltning när hon lämnar prosan för lyriken. Och hon gör det inte lätt för sig genom att använda sonetten denna strängt behärskade diktform… Agnete Kinman går till och med ännu längre in i disciplinen när hon tar förstaraderna från fjorton sonetter binder ihop dem till en femtonde och skapar en så kallad sonettkrans.Finns någon innehållslig substans kvar när så höga krav ställs på formen? Ja – och det är förunderligt. Med elegans berättar Kinman om människor hon mött om kärleken sveket tilliten tvivlet livskraften döendet och – i en sista rörande sonett – försoningen med livet och döden.Boken har fyra sonettkransar med varsitt specifikt innehåll och trots att rader återanvänds behålls essensen i varje krans. Den varma inlevelsen finns där trots att orden är noga utmejslade i nödvändig stilisering. De bildar en väv utsökt som den finaste damast där varp och inslag kan vara av samma färg men där ändå ett eget mönster framträder tydligt. Med sina sonettkransar visar Agnete Kinman att hon utöver sin medicinska och pastorala kapacitet är en poet med särskild begåvning.”