När De fördömda poeterna började publiceras 1884 som artiklar i tidskriften «Lutèce» hade Paul Verlaine redan börjat sin slutgiltiga förvandling till legendens absintomtöcknade avgrundsluffare och när artiklarna gavs ut i bokform 1888 utökad med essäer om den än idag alldeles för ouppskattade Marceline Desbordes-Valmore Villiers d?Isle-Adam och om Verlaine själv (som det genomskinliga anagrammet Pauvre Lelian – Stackars Lelian) var förvandlingen fulländad – han var ruinerad på alla plan. Han hade fört ett skandalöst liv bespottats för sina homosexuella utsvävningar suttit i fängelse två gånger – först för mordförsök på Rimbaud sedan för att ha misshandlat och hotat sin mor till livet – hans skilsmässa från den hyperborgerliga Mathilde Mauté trädde i kraft 1885 och 1886 dog den alltid lika överseende modern som mer eller mindre försörjt sin livsoduglige son i hela hans vuxna liv. Arvet det som fanns kvar av den en gång ansenliga familjeförmögenheten gick rakt ner i Mathildes ficka och för första gången i sitt liv var Verlaine helt utblottad.’De fördömda poeterna är inte alltid de bästa poeterna men ställer ofta till med så mycket hyss och djävulskap att deras biografier är komiska i sina omåttliga avvikelser vad gäller ’normalt’ beteende. Vi snackar outsiders.’ Aftonbladet 17 januari Anders Paulrud.
Läs mer om De fördömda poeterna
Hitta De fördömda poeterna även hos:
