Det är hösten 1945. Den unga missionärsfamiljen har suttit fast i Kongo under hela kriget, nu kan man äntligen fara hemåt igen. Pappa, den levnadsglade och trosvisse missionären, mamma lärarinnan, betydligt ängsligare, storasyster och storebror. Och så romanens berättare, ett foster, som inifrån värmen i moderns mage känner av och reflekterar över resans mödor. Med ett saktmodigt portugisisk skepp norrut längs Afrikas kust till Lissabon och vidare med tåg genom ett krigshärjat Europa. Där i den trygga livmodern, formulerar författaren som foster sin livsfilosofi. Om berättandet, om ängslan, om Guds distraktion och människans villkor. I Inte hemma, som skildrar förhistorien till de två älskade självbiografiska böcker Längta hem och Komma bort, återvänder Lennart Hagerfors till sin barndom och Kongo, hans alldeles egna litterära landskap. Lennart Hagerfors fick ett internationellt genombrott med Valarna i Tanganyikasjön och har sedan, bland mycket annat, i en rad romaner skildrat människor och händelser i Afrika. Tonen är hela tiden Hagerforskt intresserad, nyfiken, ivrig på att berätta, och det gör också att man läser de 200 sidorna i ett svep. Dagens Nyheter Jag lägger ifrån mig den här hanterbart långa, 200 sidor, och behändigt kompakta berättelsen med ett tillfredsställt hummande. Så trivsam, tänker jag. Nej, jag måste leta efter någon bättre synonym – kanske charmig? Ja, det kan funka. Ordboken föreslår sällskaplig och precis – det är det den är! Kulturnytt i P1
Hitta Inte hemma även hos:
